Blogg

I kväll blev jag omvald som kyrkorådets ordförande en till mandatperiod. Ingenting är klart förrän allt är klart, som man säger. Jag var valberedningens förslag till ordförande och hade i flera sammanhang sagt att jag gärna skulle fortsätta.

Men nu är det klart.

Det har varit roligt och lärorikt att vara kyrkorådets ordförande. Samarbetet i rådet och med kyrkoherdarna (vi bytte ungefär mitt i mandatperioden) har fungerat bra tycker jag.

När jag nyligen såg filmen Greyhound, med Tom Hanks som kapten på ett fartyg på väg över Atlantan under andra världskriget, tyckte jag att jag kände igen en bön hans karaktär ber i början av filmen.

Karaktären står knäböjd framför sin säng och ber:
Dear Lord, let your holy angel be with me, that the evil foe may have no power over me. Amen.

När året nu går mot sitt slut och vi tänder ljus i vintermörkret, är det naturligt att stanna upp en stund. Att blicka bakåt för att förstå var vi har varit, men framför allt att blicka framåt för att se vart vi är på väg. Det är lätt att tänka att det är enklare och tydligare att blicka bakåt, men jag upplever att ibland så är blicken bakåt minst lika svår som den framåt. För det som har varit har i och för sig redan hänt, men kan ändå vara svårt att förstå. I alla fall kan jag tycka det.

Jag började svara på Evas fråga om varför man ska läsa Bibeln och svaret blev ganska långt så jag tänkte lägga det här.

Jag läser Bibeln varje kväll och har gjort så i många, många år. Mitt favoritsätt att läsa Bibeln på är med appen från YouVersion och jag läser oftast någon av deras läsplaner som sträcker sig över ett år. Det brukar innebära att jag tar mig igenom Bibeln på strax under ett år.

Vi har alla varit där. De där sena kvällarna eller tidiga morgnarna när tankarna börjar vandra bakåt i tiden. Vi spolar tillbaka bandet till specifika vägskäl i livet och ställer oss den eviga frågan: "Tänk om?"

Tänk om jag hade vågat ta det där jobbet? Tänk om jag hade sagt vad jag egentligen kände? Tänk om jag hade lagt mindre tid på oro och mer tid på att leva?

Gud, i denna mörka tid tackar vi för ljuset som Lucia bär med sig. 

Låt hennes ljuskrona påminna oss om att även en liten låga kan jaga bort mörkret. 

Hjälp oss att vara ljusbärare för varandra i dag – att se den som är ensam, värma den som fryser och sprida hopp där det känns tungt. 

Låt din frid sänka sig över oss och lysa upp vägen fram till jul.

Amen.

Kyrkovalet 2025 är över, och jag känner att det är dags att sätta ord på de tankar och känslor som valresultatet har väckt. Eller att börja försöka göra det i alla dall. Jag gick in i valrörelsen med stor energi och höga förhoppningar och jobbade hårt. Resultatet blev dock en blandad påse, som jag ska vara ärlig och kalla för lite av en besvikelse.

Att vara kyrkvärd är ett roligt och givande uppdrag. Man lär sig mer om kyrkan och hur gudstjänster fungerar, man får vara mer inblandad i det som händer och man får kanske också hjälpa andra.

Jag har varit kyrkvärd sedan i våras och har tagit på mig ganska många tjänstgöringar. Dels för att jag är ny och vill lära mig, dels för jag tänker jag är i kyrkan mest varje helg i alla fall.

För ett tag sedan skrev jag om mina tankar att bli präst.

Det har aktualiserats nu när resultatet i kyrkovalet blev som det blev. I korthet att jag "bara" är invald lokalt.

Så jag funderar mycket kring vad jag kan göra i stället för att bli präst, för att ändå kunna tjäna. Faktumet att jag inte har råd att läsa till präst och jag skulle vara runt 60 år när jag blir färdig kvarstår som två tydliga faktorer som talar emot.

Svaret på frågan vad jag kan göra istället är förstås varken enkelt eller kort.

Nu har det slutgiltiga resultatet kommit så det är ett bra tillfälle att fundera lite på kyrkovalet 2025.

Jag stod på listan till kyrkofullmäktige i Kumla-Tärna-Kila församling i Sala (och blev invald, återstår att se om jag får fortsätta som kyrkorådets ordförande), listan till stiftsfullmäktige i Västerås stift (men blev inte invald), samt listan till kyrkomötet (blev inte invald). Så ska man se till valresultat är jag väl ändå lite besviken.