Denna vecka är texten hämtad från Matteusevangeliet kapitel 23, vers 1-12. Här är min relektion utifrån den texten. Du kan också höra mig läsa bibeltexten och reflektionen i en video eller podd.
Det finns bibeltexter som tröstar och hjälper oss läka. Det här är inte en av dessa texter. Den här tycker jag snarare avslöjar eller blottlägger något djupt mänskligt. Jesus har en förmåga att göra det. Han sätter ord på något som inte bara gäller några religiösa ledare för länge sedan, utan också oss, idag. Det handlar om avståndet mellan det vi gärna vill stå för och det som faktiskt märks i våra liv.
Det är lätt att tycka om ord som tro, kärlek, ansvar och ödmjukhet. De låter vackra. Men Jesus verkar vilja fråga vad som händer när orden möter vardagen. Hur talar vi till varandra hemma, på jobbet, vid fotbollsträningen, i kyrkan? Hur reagerar vi när vi inte får uppskattning? Hur lätt är det inte att ställa krav på andra, krav som vi själva helst slipper bära?
För oss i vardagen handlar det sällan om att vi strävar efter ”böneremsor och stora manteltofsar”. Men frestelsen att upprätthålla en perfekt fasad, eller att ställa höga krav på vår omgivning utan att själva sträcka ut en hand, finns nära oss alla. Det kan visa sig i hur vi bemöter en kollega som har det stressigt, om vi snabbt dömer någon annan i stället för att lyssna, eller när vi bär på en känsla av att vi ständigt måste prestera för att duga. Vi vill gärna att andra ska tänka väl om oss. Det i sig inte konstigt. Men när det blir viktigare att se god ut än att göra gott, då har något gått snett. När fasaden betyder mer än innehållet.
Tro handlar om att få komma som man är, att passa in utan titel, utan fasad, utan behov av att bevisa sitt värde. Därför blir Jesu ord om ödmjukhet inte ett nytt prestationskrav. Snarare öppnar de för ett annat sätt att leva: ett liv som är lite sannare, lite enklare, och lite friare.
När Jesus säger att den störste ska vara de andras tjänare, då pekar han på vad verklig storhet är. Han vänder upp och ner på normerna: den som vill vara stor ska vara de andras tjänare.
När vi inte behöver hävda oss själva eller bygga en fasad frigörs kraft att i stället finnas till för andra, mitt i livet, mitt i vardagen. Det är där som du får praktisera din tro: i medmänsklighet, omtanke och viljan att hjälpa varandra.
Kanske är det där tro och liv möts, i att vi får öva oss i att vara sanna människor. Människor som tar emot nåd och därför också kan ge den vidare.
Allt kan sammanfattas med en rad ur dagens Episteltext:
"Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."
Det är mina tankar på elfte söndagen efter trefaldighet
Comments