I en värld som ofta präglas av splittring, oro och ensamhet behöver vi mer än någonsin en plats där vi får vara hela människor och får vara tillsammans. Den platsen kan vara Svenska kyrkan, om vi låter kyrkan vara just det: en plats där kärlek och respekt råder, där våra tros- och livsfrågor tas på allvar och där det finns rum för både tårar och skratt.

Replik på Lars TIllenius insändare.

Lars Tillenus skriver att ”förtroendevalda anställer präster, musiker, pedagoger, vaktmästare och diakoner samt chefer”. Det stämmer inte, vad jag vet. Jag är kyrkorådsordförande (visserligen inte i Västerås pastorat) och den enda tjänst vi tillsätter är kyrkoherden, alla andra tjänster har vi inte med att göra.

Om Svenska kyrkan vill nå ut till hela svenska folket med sitt budskap och sin kommunikation finns få bättre sätt än via YouTube. Ändå verkar kyrkan inte så intresserad, varför?

Nyligen flyttades kyrkan i Kiruna till en ny plats fem kilometer bort. Många av oss såg det nog på tv. Imponerande arbete! Och visst är det så att när vi pratar om kyrkan är det lätt att tänka på en byggnad: ett kyrktorn som syns på håll, en plats där gudstjänst, dop, bröllop, begravningar och mycket annat händer. Men Martin Luther sade redan på 1500-talet att kyrkan är inte en byggnad utan en gemenskap av gudstjänstfirande människor.

I politiken pratas det mycket om höger och vänster, att man måste vara det ena eller det andra, som om det vore någon sorts naturlag. De tankarna förs fram även i kyrkovalet, med argumentet att kyrkan är inte höger eller vänster. Det håller jag helt med om, kyrkan är inte höger eller vänster.

Jag menar att kyrkovalet 8-21 september är avgörande för Svenska kyrkan och dess roll i Västerås, Västmanland och Sverige. Frågan är om vi ska fortsätta bygga en kyrka som står öppen för alla, eller om vi ska sluta oss, isolera oss.

Herre, du som ser in i mitt hjärta,
du vet hur lätt jag fastnar i oro för mig själv
och hur svårt jag har att ta ansvar för det du har anförtrott mig.

Hjälp mig att vara trogen i det lilla,
i mötet med människor,
i ord som bygger upp istället för river ner,
i de gåvor och möjligheter du lagt i mina händer.

Lär mig att förvalta livet med tacksamhet
och dela med mig av det jag har.
När jag snubblar, lyft mig upp.
När jag tvekar, ge mig mod.
När jag blir blind för andras behov, öppna mina ögon.

I Västerås finns knappt trettio kyrkor, alla vackra på olika sätt och ovärderliga. Och du älskar säkert din kyrka. Du har kanske döpt barn där, gått på konsert eller kanske själva sjunger i en kör, firat julotta, tänt ljus för att komma ihåg de som inte längre finns bland oss. Listan kan göras lång. För dig och många andra är kyrkobyggnaden den sista länken till en tro som annars blivit svag eller tyst. Men kanske är det just därför vi ibland glömmer vad kyrkan egentligen är.

”Ska kyrkan vara kyrka eller en tummelplats för partipolitik” frågar Stefan Sturesson (VLT 13/8, Bbl/At 13/8). Stefan, varför sådant fokus på att exkludera engagerade människor när Svenska kyrkan behöver tro, inkludering och engagemang kanske mer än någonsin?

Svenska kyrkan är en folkkyrka, en kyrka som är till för alla, oavsett hur ofta man deltar, hur stark tro man har eller hur mycket man kan bidra med. Men folkkyrkan är inte något som kan drivas uppifrån eller skötas enbart av anställda. En verklig folkkyrka byggs av folket och de ideella krafterna är helt avgörande.

Det pratas ibland om Svenska kyrkan som byggnader eller en stor organisation med olika nivåer. Men Svenska kyrkan är inte bara byggnader eller en hierarki. Kyrkan finns och lever där människor samlas kring Ordet och nattvarden, i den lokala församlingen, inte i maktstrukturer eller centralstyrning. Församlingen är därför inte en detalj i kyrkans organisation, den är själva kyrkan. Utan levande lokala gemenskaper upphör kyrkan att vara kyrka.