I Hedemora och Säter finns 10 kyrkor, alla vackra på olika sätt och förstås ovärderliga. Och du älskar säkert din kyrka.Du har kanske döpt barn där, gått på konsert eller kanske själva sjunger i en kör, firat julotta, tänt ljus för att komma ihåg de som inte längre finns bland oss. Listan kan göras lång. För dig och många andra är kyrkobyggnaden den sista länken till en tro som annars blivit svag eller tyst. Men kanske är det just därför vi ibland glömmer vad kyrkan egentligen är.
För kyrkan är inte väggarna, inte kalkstensvalven, orgeln eller ens altaret. Kyrkan är där vi samlas i Jesu namn, där vi delar bröd och vin, bön, oro och hopp. Och då måste vi våga ställa frågan: vad händer om vi ibland stänger kyrkan, bara för att öppna den igen, men någon annanstans?
Jesus predikade visserligen i synagogor och i tempel. Men han undervisade också i människors hem och på många andra helt vanliga platser. Hans närvaro helade sjuka kroppar och trötta hjärtan. Han gick dit där det brast, inte dit där det var mest väldesignat. Det är en utmaning till oss i dag.
Tänk om Svenska kyrkan i större utsträckning firade gudstjänst i matsalar, på busstationer, i skogen eller på härbärgen? Tänk om vi inte bara bjöd in människor till våra kyrkorum, utan själva blev inbjudna till deras verklighet? Inte som ett jippo, utan som ett på riktigt närvarande kyrkoliv.
Det handlar inte om att överge kyrkobyggnaderna. De är skatter– kulturellt, historiskt och andligt. Men vi får inte bli fångar i våra egna hus. Kyrkan måste vara rörlig (och kanske lite rörig!). En kyrka som bara står still riskerar att missa det liv som rör sig utanför.
Kanske är det dags att vi i Svenska kyrkan på allvar börjar fråga oss: var finns människor som aldrig kliver över vår tröskel? Och hur kan vi gå dem till mötes? Det kan börja med något så enkelt som att fira en vardagsmässa på en ny plats. Eller att läsa evangeliet på ett överraskande ställe. Eller att hålla kvällsbön precis där människor finns, var det nu kan vara.
När vi vågar flytta på oss, då händer något. Då påminns vi om att det inte är rummet som är heligt, utan mötet. Att kyrkan inte är en plats vi går till, utan något vi blir tillsammans. Vi ska förstås vårda och använda våra fysiska kyrkor så mycket och så länge vi kan. Men vi kan också våga prova nya vägar, ledda av vår frälsare.
Rösta i kyrkovalet 8-21 september för den kyrka du vill vara del av, var den än må vara.
Magnus Nystedt (C), kandidat i Västerås stift till kyrkomötet
Comments